Jag tog de sista tunga stegen mot affären, skulle jag våga mig in? På dörren hade de spikat upp stora lappar med texten "Flyttrea". Jag kände att jag inte var välkommen. Inte det minsta.

- Vad ska du köpa!? musikbörsen mannens röst ekade i mitt huvud. - Säg fan inte att du ska lämna tillbaka någonting igen va!? Då jävlar blir jag riktigt arg! Jag tog några steg tillbaka och lutade huvudet mot väggen. NU eller aldrig tänkte jag.

Musikbörsen mannen stod med en överlägsen min och armarna i kors. Han mumlade om allt från dyra micar till munspel som jag lämnat tillbaka efter att jag köpt dom. - VI HAR EN POLICY HÄR! gapade han. - Det är att om man kommer in på rea utan att köpa något, det vill säga om man är en sån som du, som bara lämnar tillbaka saker, så ska man bli strypt av en E-sträng tills halsmandlarna går av. - Jag har faktiskt kommit på det helt själv, sa han mycket glatt.

Jag stod där mot vägen, nordväst om disken, jags aknade ord, vad skulle jag göra? vad skulle han göra? - HUR KÄNNS DET! skrek han. - HUR KÄNNS DET! -Att vara helt ensam, utan någon riktning hem, som en helt okänd, som en rullande sten. Jag kände mig genomskådad. Han visste mina svaga punkter. Det var då jag vaknade.


"When you ain't got nothin', you got nothin' to lose" - Bob Dylan